Fia-Stina Sandlund

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

To do: x 3 / Att göra: x 3 / 2003

Series of exhibitions at Box, a gallery in Göteborg during the winter of 2003/2004. The titles derived from a pop song I’d done with Emma Nylén alias Emmon. Titled Positive Approach, the refrain was: Write a pop song – I can do that/solve world peace – I’ll make it/crush patriarchy – I’ll fix it/positive approach. Each of the three exhibitions started with a to-do list on the wall.

To do 1: Crush patriarchy
The exhibition consisted of several elements. An interactive performance in which the audience addressed questions about feminism to a dog. I was in telepathic contact with the dog and replied. The fanzine Problems/Solutions. Photos from the "Images of fall" series “He said: I think you are nicer than you seem”, ”Danger is close” and ”Art guys”. And the audio installation, ”The artists’ club” where I converse with members of a select artists’ club, Konstnärsklubben.

Problems / Solutions / Samples / Text

Problems/Solutions was a fanzine I produced for an exhibition called To do: at the Box gallery in Göteborg. The fanzine starts from both ends. One part is called Problems and the other Solutions. Their structure is similar but not quite the same. They meet in the centrefold with the words: “This or some kind of queer.”

Här kommer utdrag ur Problems-delen:


Och en eftermiddag på Villa Kjällhagens så slår sig Martin Dahlin ner bredvid mig. Martin och hans kompis som heter Gustafs flickvänner lever på sina utseenden och Gustafs tjej är på omslaget till Slitz i december. Hon tycker det är perfekt, för hon kan absolut ingenting, säger Gustaf, varken sjunga, måla eller räkna matte. Martin och Gustaf är experter på Silikonbröst. Martin har ju ett förflutet med Hanna Koksalt Graaf t ex. och Gustafs tjej är inne på andra omgången. She´s going bigger, som det heter på Jenny Jones.
— Öh, Martin. Hur är det nu igen, har din tjej implantat eller intemFrågar Gustaf.
— Eh, vilken utav dem? Jo, jag tror att hon har det, jo det har hon.
— Är ni inte rädda att de ska spricka när ni klämmer på dem Frågar jag. I början var man ju det, men man vänjer sig. Och om de spricker så rinner det ändå bara ut i kroppen så det är ingen fara. — Nähä? Killarna behöver kramas lite och undrar om de inte kan få krama mig och min kompis istället ?för sina flickvänner, de behöver omväxling.
— Du är för på. Det blir så ointressant, säger jag.
— Vaddå? Jag är för rik för att spela spel, säger Gustaf.
I många timmar sitter vi där och röker av Gustafs cigg och spanar på Benny Andersson som glor tillbaka. Vad är det med Benny, har han aldrig sett två feministflator hänga ut med silikonutprovare förut? Killarnas morsor är faktiskt feminister. Martins mamma var med i Röda Bönor och Gustafs mamma är ordförande i Kvinnor Kan, men det kan ju inte Benny veta, och konstigt bara att päronen fallit så långt från äppelträdet. Vi bestämmer oss för att åka till US, stans bästa porruthyrare och hyra lite mansförnedrande porrfilmer. Martin skjutsar oss i sin lyxiga BMW jeep, med inbyggd TV. I bilen ringer Gustaf upp Bingo Rimér som är playboyfotograf.
— Hej Bingo! Gissa vilka vi har i baksätet?
— Bingo undrar om ni gillar att knulla? Gör ni det?
— Inte så värst, säger vi. Vi äter så mycket psykmediciner, du vet, och man blir inte så kåt då.
— Vad hette den där medicinen sade du, undrar Gustaf? Måste vara samma som min flickvän käkar.
— Säkert, säger vi. Det är ganska vanligt nuförtiden.
— Åfan, säger Martin och visslar till. För att pigga upp oss vill Gustaf hämta några porrullar som han har hemma, så vi svänger förbi hans hus.
— Vilken stor port han har, rena lagårdsdörren, säger jag.
— Det är hovstallet därinne, Gustafs mamma är prinsessan Kristina. Förklarar Martin.
— Ja, just det, det är ju drottning Kristina som är ordförande i Kvinnor kan, ja. Framme vid US så säger Martin att:
— Jag hänger nog inte med in idag.
— Vaddå, måste du tänka på ryktet eller?
— Nej jag bryr mig inte, säger Martin. Jag gör som jag vill, har ingen lust bara. Gustaf talar om att jag måste sköta mig:
— Nu sköter du dig, stäng jackan, de får inte se att det står GUBBSLEM på tröjan!
Nere i källaren är det fullt ös så här på söndagkvällen. Gubbarna sneglar nyfiket åt vårt håll. De skulle bara veta att det de ser är en kunglighet på väg att hyra porrfilm tillsammans med två för honom helt okända, perverterade feministkonstbrudar. Tillbaka i bilen har Martin lagt ut stjärtlappar, på våra säten, så att vi inte ska smutsa ner hans beiga sammetsklädsel, lite lätt kränkande kanske, men det struntar jag i, för jag älskar att förnedra mig i utbyte mot lite nytt stoff.
— Skötte de sig? frågar Martin.
— Du, det var en gubbe därinne som kollade på min tröja, säger jag.
— Det var inte tröjan han kollade på det var pattarna, säger Martin.


När killarna åkt hem upptäcker jag att jag tappat min BH.
— Jag har tappat min Bh.
— Vad dum du är, säger min kompis. — Du har inte haft nån på hela dan.
— Va?
— Jag tänkte på det på Villa Kjällhagen att du inte hade BH.
— Hur såg du det?
— För att pattarna flöt liksom ut i armhålorna.
— Skit också. Var det tvunget att hända mig just idag, när vi umgicks med Martin och Gustaf, och Gustaf som sade att han skulle ringa, men nu gör han säkert inte det.


Läser i Slitz att Gustafs tjej helst fördriver tiden uppkrupen i soffan med pojkvännen, framför en videofilm. Vaddå för videofilm? Undrar jag, kan det ha varit den där ”Kukabe” som han gav till oss, där man får se hundra killar spruta i ett kristallglas som en tjej iklädd brudklänning sveper i sig efteråt?


Det här med Stig Larsson.
Nu har jag träffat Stig Larsson. Det hände backstage. Vi skulle båda delta på en sk litterär afton ihop med bl a Inger Edelfeldt. En person vars författarskap betytt så mycket för min personliga utveckling att hon tom fått mig att tatuera in ett numera suddigt (som tur är annars hade jag väl hamnat i helvetet och det vill jag inte) djävulskors på handen i grannens pannrum, och den alltmer förvirrade Karl Johan DeGeer, som mest pratade om sig själv. Synd. Han ligger ju trots allt bakom ett av de största svenska mästerverken genom tiderna. TÅRTAN. Tårtan har alltid varit Pojkens favorit. Hundratals gånger har vi tittat på Tårtan. Miljontals gånger har vi sjungit sången. Kaffee, gräddee, nötter och mandelflaarn, frasses deg och en flaska saft o en liten rooos av marsipaan.
— Är du feminist? frågar Stig.
— Det kan du slå dig i backen på att jag är.
— Själv är jag väl vad man skulle kunna kalla antifeminist.
— Jaha, det förvånar mig inte.
— Du tror att kvinnor och män är samma sorts varelser bara för att vi sitter här och kommunicerar, men det ?ska jag tala om för dig att där har du helt fel. Män och kvinnor skiljer sig från varandra på det fundamentala sättet att om en kvinna är otrogen mot sin man, så är det mycket, mycket värre än om en man är otrogen mot sin fru. Du vet, för då har ju ingen varit inne. Sen är jag emot homosexualitet också. Folk tror att det är okej bara för att de gamla grekerna gjorde det. Men då har de inte fattat nånting. Grekerna satte ju bara på slavar. De blev aldrig påsatta själva. Att sätta på kan aldrig vara fel i princip, däremot att bli påsatt.
— Så du menar att varje gång en kvinna ligger med en man så är hon utsatt för ett övergrepp?
— Ja, just det.
— Lesbiska då? Hur är det med dem?
— Äh, de bryr jag mig inte om. De kan ju inte ha sex.


Det här med Stig Larsson 2.
— Jag reagerar alltid så långsamt på det som händer. När det för normala människor dröjer några sekunder att känna efter, tar det för mig tio år, säger Stig.
— Gud, vad jobbigt för dig! Hur går det med hunger och så där?
— Jo tack, jag var nog drygt tio år när jag kände mig hungrig för första gången.


Det här med Stig Larsson 3.
Varför kan jag inte bli arg på Stig Larsson? Är det för att han är psyko? Eller är det p g a att vår enda likhet är, att vi reagerar tio år försent?


Fantasi. Jag gillar att föreställa mig saker. När min disktrasa är riktigt gammal t ex och färdig för soptunnan, så låtsas jag att den är besjälad av exempelvis Stig Larsson. Jag tar den mellan tummen och pekfingret och luktar på den.
— Usch! säger jag. Sedan sköljer jag den i kokhett vatten och skållar den. Om trasan kunde, skulle den vråla av smärta när jag vrider ur den, hårt, samtidigt som jag berättar för den hur vidrig den är.
— Nej, du duger bara till att städa toalettstolen med, säger jag. Så full med bakterier som du är. När det är klart kastar jag ut den genom fönstret så att folk ska äcklas när de går förbi.
— Blä! Vilken snuskig disktrasa! Undrar var den har varit?

Built with Indexhibit