Fia-Stina Sandlund

I'm sitting here mapping society's stereotypes; Which type are you? / Jag sitter här och kartlägger samhällets stereotyper. Vilken typ är du? / 2005

Work in progress during the exhibition titled PARTICIPATION; NUISANCE OR NECESSITY?
Curator Natasja Petresin at the Iaspis gallery in Stockholm.

On the opening night I proposed the idea that there is increasing stereotyping of individuals in society. I devoted the remainder of the exhibition to proving that statement. Over the next six weeks, I spent every Wednesday at the gallery talking to visitors and gathering material in the form of interviews and new texts to prove my theory.

Schema “Jag sitter här och kartlägger samhällets stereotyper: Vilken typ är du?

23:e mars: “Fia-Stina Sandlund har en teori” – Jag lägger fram min teori angående den ökade stereotypiseringen av individer i det offentliga och utfärdar en varning.

30:e mars: “Socialdramaturgi – Bergmansverige” – Vilka skådespel utspelar sig i offentligheten? Och vem skapar efterfrågan på stereotyperna?

6:e april: “Opium för folket” – Vilka politiska och ideologiska orsaker ligger bakom det faktum att allt fler personer uttrycker sig offentligt? Jag jämför situationen med andra samhälleliga fenomen som fyllt liknande funktioner i andra kulturer/tidsepoker.

13:e april: “Faror” – Stereotypiseringens negativa konsekvenser för samhället och den enskilde individen.

20:e april: “Vinster” – Vad har vi/du att vinna på att bli stereotypiserade? Så blir du en vinnare.

28:e april: “Casting, casting!” – Den slutgiltiga kartläggningen. Panel med inbjudna gäster och publik som hjälps åt att göra en karta över samhällets stereotyper. Jag bevisar att jag har rätt. Publiken kan gå hem och tänka över det hela.”

En av intervjuerna
Farnaz Arbabi pratar om Socialdramaturgi – Bergmansverige.

FS: Hej Farnaz!

FA: Hej Fia-Stina!

FS: Hur är läget?

FA: Jo det är bra, hur är det själv?

FS: Jo jag tänkte så här att du är ju regissör så du kanske har lite koll på vilka skådespel som försiggår i samhället förutom renodlade vad vi kallar för “pjäser”?

FA: Ja, det vanligaste som man brukar prata om är ju politiska spel men sen har vi ju media, dokusåpor… Paneldebatter kan vara ganska roliga skådespel… Ja lite överallt där människor inter-agerar och kommunicerar med varandra. Hemsidor som folk gör åt sig själva är ju också skådespel, tidningar…

FS: Hur tycker du att utvecklingen av de här skådespelen har sett ut? Tycker du dig ha sett nån typ av förändring eller att vissa av de här skådespelen har ökat i frekvens?

FA: Ja, dokusåporna har ju verkligen slagit igenom. När de kom var det ju nåt helt nytt med riktiga människor utan manus… Och de slogs på riktigt, de knullade på riktigt och…Men nu verkar det ju finnas övermättnad på det där, det skapas ju hela tiden nya varianter och de där människorna som är med blir ju nån sorts dokusåpa-stjärnor. Precis som man pratar om film-stjärnor eller stjärnor som i skådespelare. Jag hoppas väl att dokusåpa-trenden går tillbaka nu. Det verkar ju inte som att folk är riktigt lika intresserade av det där. Men det får lika mycket uppmärksamhet i media fortfarande. Det tycker jag inte har minskat.

FS: Du gillar inte dokusåporna så mycket alltså?

FA: Nä, jag tycker att man vaggas in i nån slags falsk säkerhet om att det skulle vara “på riktigt” trots att det inte är det. Allt bakom är ju så otroligt genomtänkt fast man inte märker det. Genom att ha valt de här människorna som ska vara med så har man ju valt hur programmet ska utveckla sig.

FS: Tror du att de här människorna är “sig själva” så att säga eller…?

FA: Ja, alltså alla människor har ju olika sidor och jag tror att vissa sidor hos de här dokusåpa–skådisarna blir förstärkta och att andra personer också påverkar situationen och fungerar som katalysatorer som liksom utlöser vissa reaktioner.

FS: Vad tror du t ex händer nu när dokusåporna tar ett varv till, när såna som redan har varit med i en såpa bli castade på nytt till en supersåpa liksom? Vad tror du händer i huvudet på de här deltagarna…? Vilka mekanismer sätts igång?

FA: Då blir det ju verkligen som att du castar en skådespelare. “Jamen förra gången du var med så hände det här och det här och du gjorde det där och det där…”. Och jag tror att aktörerna, medvetet eller omedvetet går in i en roll som de vet förväntas av dom. Om man kollar på Robinson VIP eller Klubb Goa, där man verkligen har valt personerna utifrån den förra dokusåpan som de var med i och där människor blir utröstade men ändå kommer tillbaka hela tiden på nåt konstigt sett… Det tar liksom aldrig slut.

FA+FS: Hahaha!

FA: Där ser man ju ganska tydligt att de går in serien med en ganska tydlig roll. När de går in i “dokusåpans värld” så har de redan intagit rollen som den personen de förväntas vara. De heter Zubeyde, eller Kitty eller Nalle men det är inte Zubeyde med efternamn… Eller Nalle-efternamn eller Kitty-efternamn. Utan det är rollen. Sen råkar den personen ha samma förnamn men de väljer att bara visa upp en del av sig själva och agerar sen utifrån den.

FS: De här som väljer då… Hur tror du att de väljer? Varför vill de visa just dom här karaktärerna? FA: Jag tror att det är som med klassisk teater-dramaturgi: Att man måste ha en konflikt. Annars blir det inte intressant. Det ska ske en utveckling och det ska finnas en konflikt. Det här är ju liksom Aristoteles gamla metod för hur man skriver pjäser.

FS: är det konstruktivt då tror du? Finns det nåt konstruktivt i att visa upp det här?

FA: Problemet är ju att de här personerna inte medvetet har tagit på sig det här. De är ju inte skådespelare som spelar den här rollen utan de ska ju leva med det här dygnet runt i hundra dagar eller vad det nu kan vara. Det är ju som vår tids moderna mänskliga experiment. Att man har verkliga människor som omedvetet går in i en karaktär och ska leva med den. Och nånstans så krockar ju det med de andra delarna av en själv. Och alltså, jag tror inte att det är så himla NYTTIGT för folket att hålla på och vara med i dokusåpor.

FS: Hur tror du att det påverkar samhället då?

FA: Det skapas ju en kult kring de här personerna och ett kändisskap som bara bygger på att de är “med i TV”. Det bygger ju inte på nån prestation.

FS: Kan det inte vara en prestation då, att vara en bra dokusåpa-deltagare?

FA: Ja men det är ju ingenting som du kan utbilda dig till eller som du kan försörja dig på. Du kan ju bara leva på att exponera dig. Ju mer du värker ut av dig själv, ju mer du går på dina impulser, desto bättre är det för såpan… Alltså en prestation? Jag vet inte, det handlar väl mer om en sorts omedvetenhet? Om man frågar barn vad de vill bli när de blir stora så svarar ju de flesta “kändis” som om det skulle vara nåt att sträva efter. Och det tror jag att dokusåporna har varit medskapare till och även kvällstidningarna.

FS. Men en sak som man kan se inte bara i kvällstidningarna utan även i andra tidningarna är ju att journalisterna har blivit mer och mer kändisar…

FA: JA eller hur?

FS: De har liksom en bild eller autograf eller t o m ett tecknat porträtt på sig själva under sin text. Man får ju reda på mycket mer om personen bakom nuförtiden. Det är nästan som att journalisterna är vår tids popstjärnor.

FA: Absolut, alla de där bild-byline-sen. Jo, men vi är ju inte där riktigt vad gäller dagstidningarna… Fast jo visst sjutton! Där ser man ju också porträtt på skribenterna – just det! Men nåt som jag tycker har ökat så är det ju krönike-skrivandet… Jag tycker jag ser allt fler som skriver krönikor och “Tycker till” liksom.

FS: Men dom är väl också väldigt mycket karaktärer eller?

FA: Ja visst! Det är “Den arga feministen”, Invandrartjejen… Eh, den äldre kvinnan… Alltså ensamstående mammor har vi ju fortfarande inte fått höra så mycket om.

FS: Jo, men var det inte nån som skrev nåt om nån “singel i Sumpan” eller vad det var?

FA: Jo, just det…

FS: Men det är intressant tycker jag nu, när du nämner de här karaktärerna, att det bara är kvinnliga karaktärer. Vad tror du att det beror på?

FA: Alltså, så fort du inte tillhör normen i ett samhälle… För dig som avviker från normen blir själva avvikelsen det som är det signifikativa. Folk kommer alltså att se dig som just avvikelsen. Och då blir du inplacerad i det facket. är du inte en vit medelklassman så blir du liksom “den unga arga tjejen”, “invandrartjejen” eller “hon som skär sig i armarna”, “invandrarkillen” kan man ju vara också eller “invandrargubben”.

FS: Känner du dig stereotypiserad?

FA: Jag känner att det finns en strömning eller en våg som suger mig eller puttar mig mot ett fack och många vill liksom få in mig där men jag försöker vara ganska medveten om det och undvika att hamna i den fällan.

FS: Vilken stereotyp är du då?

FA: “Unga invandrartjejen” har det ju varit, fram till nu. Och eftersom det inte finns så många unga kvinnliga regissörer med invandrar bakgrund därute så blir jag liksom allas alibi. Jag får representera andra unga invandrartjejer.

FS: Vad tycker du om det då?

FA: Alltså, jag är väldigt kluven till det där. Hm… Egentligen så kan jag ju inte representera nån annan än mig själv och samtidigt så har jag ju möjlighet att uttrycka mig i media, jag har ju faktiskt en möjlighet att få göra min röst hörd. Och frågan är om jag ska ta den möjligheten? FS: Du har fått den möjligheten i egenskap av att vara den här stereotypen?

FA: Ja precis, jag får den möjligheten genom att vara stereotypen. Och då kan jag välja att inte ställa upp på det och säga att “ni vill bara ha mig för att ni behöver den här karaktären” eller så kan jag välja att vara med och försöka säga viktiga saker. Och det valet tror jag har att göra med vilken världssyn man har, om man tror att det går att förändra världen eller inte liksom… nånstans. Jag vet inte, jag är rätt kluven…

FS: Kan du förklara det? Vad har du för världssyn?

FA: Jag tror på förändring. Jag tror på människans förmåga att förändra…

FS: Och det gör du genom att…

FA: Alltså jag är ju inte med helt urskiljningslöst men jag har varit med i en del paneldebatter, framförallt under förra året, då var jag med i många debatter som skulle handla om mångfald: Mångfald i samhället, mångfald på teatern… Ja hit och dit och sådär.

FS: Vad tror du om de där debatterna då? Tror du att de är effektiva?
FA: Nä, alltså jag tror inte det. Jag har nog hoppats på att de ska vara det men jag tror inte på det längre. Min erfarenhet är att man bara sitter och säger det som alla andra i rummet vet, och på sin höjd så skrivs det som sägs ned och trycks i ett häfte eller nåt och de som sitter i publiken är oftast en införstådd skara som håller med om det som sägs.

FS: Varför tror du att det är så populärt med debatter då?

FA: Det skapar väl nån sorts… En falsk bild av att det sägs nåt viktigt och att man faktiskt gör någonting åt ett problem när man sitter där och pratar. Jag tror att man kanske känner sig duktig om man har debatterat ett ämne. Och jag tror att de som ordnar debatterna upplever att de tar upp ett problem som de vill göra nåt åt och så tror de att debatten ska lösa problemet.
FS: TV-debatter då? T ex SVT-programmet “Debatt” som kan handla om vad som helst. Vad tror du att syftet är med ett sånt program är? Där ska ju dom som ordnar debatten liksom vara opartiska mer eller mindre?

FA: Mm… Ja det är faktiskt en väldigt bra fråga… Vad är syftet med “Debatt” på TV? Grejen med TV-debatter är ju att de når ut till en mycket större publik än en debatt på en festival eller teater. Och just på “Debatt” på SVT, kan ju folk även sms:a in sina egna tankar och åsikter… Och varje gång jag tittar på det där “Debatt” så blir jag ju väldigt intresserad av sms:n och åsikterna. Då sitter jag och tittar och undrar; “Tycker folk såhär…?”.

FS: Har du varit med i det programmet?

FA: Nä, det har jag inte. Ett annat stort problem med de här debatterna är att allt går så fort! Man ska avverka nåt på en halvtimme eller timme. Man kommer ju liksom aldrig nån vart. Och just i “Debatt” på TV är det ju tre fyra ämnen som ska avhandlas på vad då? 45 min. Det känns som att man bara tar en nyhet vilken som helst och så pratar man om den… Så jag vet inte vad meningen är med debatt i TV…

FS: Jag tänker på det här med åsikt/karaktär eller åsikt/person? Det här att folk tycker så himla mycket hela tiden. Jag undrar; Hur intresserad är man egentligen av folks åsikter? Det känns som, eller jag får liksom för mig att man ofta är mer intresserad av karaktären bakom åsikten. FA: Jag skrev krönikor för SKTF- tidningen. En fackförening för tjänstemän…?

FS: På drift…?

FA: För tjänstemän ja, Haha, vad pinsamt, jag kommer aldrig att få skriva för dom igen! Haha. Men det var rätt kul för det var liksom från ett oväntat håll som den där förfrågan kom, just SKTF kändes som ett fackförbund som liksom har… Då gjorde jag då misstaget att skriva riktigt politiska krönikor om vad jag verkligen tycker om saker och ting och det blev väldigt provocerande för läsarna. Folk skrev in och klagade och tyckte att jag var för radikal i vissa avseenden och… Jag skrev först några krönikor som handlade lite om mig själv och min identitet och… Om mitt rot-sökande och det gick ju bra. Men i en krönika då ska man ju tycka nåt. Och jag tänkte att då kan jag väl passa på att utnyttja det här tillfället och så några frön till ett nytt tänkande kanske hos dom som läser… Och få över dom på min sida men det… Det funkade inte.

FS: Det där tycker jag är intressant för jag märker att många som kanske tycker lite likt mig har fått väldigt mycket medialt utrymme senaste åren. Alltså folk som typ framhåller feministiska frågor och som kritiserar nånsorts norm och så… Men samtidigt så tänker jag att just när personer tycker såna saker så hamnar andra personer väldigt ofta i opposition och jag funderar därför på om det verkligen är lönsamt liksom…

FA: Mm.

FS: Jag funderar på om liksom unga “arga feminister” får ta mycket plats i t ex kvällspressen just för att det retar upp? Frågan är om deras åsikter bibehåller KRAFTEN Liksom?

FA: Där är Linda Skugge ett intressant exempel. Hon skriver ju fortfarande men när jag läser hennes krönikor nu så händer det ofta att jag inte håller med henne. Jag tycker att hon är helt ute och cyklar. Vad har hänt tänker jag då?

FS: Jag tycker ju iofs att hon är intressant på nåt sätt just för att hon svänger och avviker från det hon förväntas tycka. Egentligen borde hon ha förlorat sin plats för längesen men kanske beror det på att hon är så radikal dårå, att hon får vara kvar, att det är själva radikaliteten som gör henne attraktiv och intressant? Iallafall för Expressen… Skulle hon få skriva i DN tror du? Jag vet inte?

FA. Näe… Men det känns ju som att alla tidningar har skaffat sig en egen ung arg feminist nu då som liksom får skriva om allt. De får recensera teaterpjäser och filmer och böcker… FS: Men tänk om det bara gynnar dom som innerst inne inte är feminister, att Linda Skugge nästan gör bort sig, i andra feministers ögon?

FA: Vad menar du med att ha gjort bort sig?

FS: Jag ställer mig frågan om uppdragsgivaren – i det här fallet Expressen – verkligen står bakom det som de unga feministerna representerar eller om deras representation i själva verket fyller en annan funktion?

FA: Men precis det är det jag menar, att man sätter dom på att recensera en film eller bok eller konsert, för att man vill ha ett visst perspektiv på den recensionen. Jag menar skickar man Natalia Kazmierska att se Morrisey-konserten så vet man ju att hon kommer att skriva nåt om att han är en gammal gubbe eller att det inte funkar eller… Var det Linda Skugge som recenserade Ranelid förresten?

FS: Jo.

FA. Det var ju en väldigt rolig recension haha men… Det känns som att de här uppdragsgivarna eller vad man ska kalla de för liksom bussar dom på grejer.

FS: Tror du då att man som stereotyp kan gå in en fälla?

FA: ABSLOUT! Det är ju det som är problemet! Jag menar, får man sitta och prata om vissa ämnen hela tiden så är det väldigt lätt att man börjar tro att, jag menar om jag bara får höra att folk är intresserade av att höra om min bakgrund eller mitt ursprung och hur jag ser på att det är så få invandrare som jobbar med kultur och på så få höga poster… Får jag de frågorna tillräckligt många gånger så blir jag liksom inställd på att det är vad folk är intresserade av från mig. Och jag tror också att det finns en risk för att man börjar anpassa sitt konstnärsskap efter det tillslut. Medvetet eller omedvetet. Dels kanske man börjar bli det här goda exemplet på att det faktiskt finns invandrare som jobbar med kultur. Alltså man sätter den etiketten på sig själv efter att ha fått den av så många andra. Och man börjar gå in i den där stereotyp-rollen och spelar den. Det kunde jag känna att jag var på väg in i eller att det fanns en risk för nån gång. Det är också väldigt svårt att reagera i tid. Nu om jag gör en intervju så säger jag alltid att jag måste kolla den innan den går i tryck för det är så himla lätt att det kommer med en massa formuleringar eller etiketter som jag inte ställer upp på. För att de här mönstrena ligger så djupt hos människor och ifrågasättandet ofta saknas hos folk. Det börjar komma i genussammanhang men vad gäller etnicitet så är det värre. Man kan säga t ex om mig att; “Hon står med fötterna i två kulturer”. Vad menas med det?

FS: Hahaha.

FA: Vad betyder det?

FS: Just det! Jag läste faktiskt just såna formuleringar om dig på nätet. Men det står ganska lite om vad din konst handlar om eller vad ditt konstnärsskap går ut på?

FA: Jo.

FS: Tror du att folk ser på det du gör genom nån sorts stereotyp-filter?

FA: Jag tror att det förväntas av mig att jag ska göra vissa grejer. Och jag tror att om jag gör andra grejer än det som förväntas så blir det väldigt kontroversiellt. Jag gjorde t ex en pjäs i Göteborg som hette Mammas köttbullar, som var en kritik mot Sverige och Svenskheten ett ifrågasättande; “är vi så goda här i Sverige som vi tror?”. Och nu säger jag vi. Men den här pjäsen blev många väldigt provocerade av. Det blev liksom ett; “Vad menar hon och vad menas?”. De blev provocerade av olika tecken som jag använde alltså eh… Vi hade målat en dildo i liksom dalafärger…?

FS: Kurbits?!

FA: Ja just det – En kurbits-dildo hade vi. Hela pjäsen slutade med en otroligt sorglig gammal låt som heter Sverige fosterland och det här reagerade många recensenter som jag upplevde det när jag läst recensionerna på väldigt känslomässigt. Och jag är helt övertygad om att det här inte hade hänt om jag varit helt svensk. Då hade man kunnat köpa att jag kritiserar Sverige men nu ska jag va tacksam liksom mot Sverige, för att Sverige tar hand om mig och jag får bo och verka här. Men jag själv har inte alls gjort den uppdelningen. Jag har satt mig själv i samma båt liksom och jag kritiserar mig själv i lika hög utsträckning tycker jag, när jag gör den här pjäsen. Men det upplevs inte så eller folk ser inte på mig som svensk och då blir det som ett utifrån kritiserande liksom… Och då får folk taggarna utåt.

FS: Hmmm.

FA: Och det där ligger liksom otroligt djupt hos människor som ändå tror att de har frigjort sig från tänkandet i svart och vitt och etnicitet…

FS: Så det skulle kunna vara risken med att karaktärerna bakom det uttryckta framhävs mer och mer?

FA: En risk är att du hamnar i ett fack och så kommer du inte därifrån. Du måste prata om eller skriva krönikor om ett specifikt ämne eller utifrån ett visst perspektiv. Det kan man ju se lite om man tittar på Stockholm City eller Metro-krönikörerna. Det var t ex en ung invandrar tjej med slöja som går på lärarhögskolan tror jag, jag vet inte om hon skriver längre, men hon skrev ett tag i varje fall.

FS. För visst är det folkliga representanter som får komma in och göra sig hörda? Alltså får folket göra sig hört?

FA: Ja det är väl en ung invandrarkille också som får skriva tror jag. Deras krönikor handlar i nio fall av tio om rasism, främlingsfientlighet, migration, exilproblematik, hedersproblematik… Alltså frågor som har med ett invandrarskap att göra.

FS: Vad skulle hända om dom började skriva om nåt helt annat?

FA: Det skulle ju va jättespännande… Jag tror alltså att stereotypiseringen är en fälla rakt av. Jag tror inte att det är bra på nåt sätt. Men du kan ju också använda din stereotyp för att påstå t ex att “Jag är expert på det här ämnet, jag är invadrarstereotypen så det är bara jag som vet hur det här ligger till”. Och där igenom kan du ju…

FS: är det bra då?

FA: Näe, det tror jag absolut inte. Jag tror inte alls att det är bra men du kan göra dig själv till expert på området och det kan kanske leda vidare till att du får skriva exempelvis krönikor i nån tidning eller vara med i en dokusåpa eller vad du nu vill.

FS: Få makt…?

FA: Asså makt? är det makt liksom?

FS. Det är det som är frågan… är det makt eller är det låtsas makt? Eller låtsasinflytande?

FA: Vad vinner du på att skriva en krönika eller vad vinner du på att sitta och tycka i TV?

FS. Man kanske tror att man är med och påverkar samhället men gör man det?

FA: Ja exakt. Jag tror att man vaggas in i en falsk idé om att man är med i nån sorts demokrati..

FS: Vad ska vi göra åt det då?

FA: Samtidigt så… Det som håller mig vid liv är tanken på att vi kan påverka och förändra och förbättra… Jag kan liksom inte riktigt eller JAG VILL INTE släppa den tanken för att då fan, då blir ju allt meningslöst. Det måste ju finnas ett annat sätt att göra det på för det där är ju inte verkligt… Det är inte det.

FS. Vad är det som är bra att jobba med teater då?

FA: En grej är ju att man får, alltså det är ett sätt att påverka eller? är det det? Haha…

FS: Haha…

FA: Haha, eller jag kanske bara tror det? Men där står ju inte jag och agiterar eller pratar mig varm för en viss sak. Däremot så kan jag ju ha ett ämne som jag liksom debatterar genom att visa den mänskliga aspekten av det hela, genom att visa relationer mellan människor på scenen och därigenom kan man ju väcka tankar hos publiken.

FS: Hur tänker du när du skapar dina karaktärer då? För det är ju ändå karaktärer som kanske också på sätt och vis påminner om de där karaktärerna som vi har pratat om som finns i andra sammanhang. Försöker du bryta ned stereotyperna eller väljer du att använda stereotyper?

FA: Alltså det beror nog lite på vad jag vill visa eller göra. Har man en teaterpjäs där karaktärerna är stereotyper så är det väldigt tråkigt att titta på för då vet man precis vad som kommer hända. Vad de kommer att säga och göra. Däremot så kan man ju använda stereotyperna och leka med dom. Man kan ju börja med en stereotyp som sen blir nåt annat. Det kan ju bli ganska effektivt om den där stereotypen bryter mot det som vi förväntar oss att hon eller han ska göra.

FS: Kan det vara ett sätt att förändra samhället på?

FA: Ja det tror jag. Just för att vi människor är så himla snabba på att kategorisera in andra och gärna vill se världen så enkel som möjligt och mänskligheten i stereotyper. Så om man då visar på komplexiteten i personer och i relationer i vår vardag och verkligheten så kanske man kan skapa nya tankar hos folk och få dom att tänka att “åh shit, det kanske inte var såhär eller sådär och kanske man skulle kunna göra så. Det var inte som jag trodde”. överraskningar gör ju att det skapas nya tankar i huvudet på folk. Man sätter lite myror i huvudet på dom liksom… Myror i huvudet tror jag på. Det är ett sätt att påverka tror jag…

FS: Och ett sätt att skapa myror i huvudet är att bryta mot förväntningarna på vilka vi ska vara. Att bryta mot stereotypiseringen?

FA: JA, precis men inte bara på teaterscenen utan också i verkliga livet. Absolut.

FS: Vad fint. Jag tänker ju på en person som verkligen har framgång i det offentliga – Madonna. Ett av hennes signum är ju att hon byter stil hela tiden.

FA. Byter skepnad ja och förändrar sig.

FS. Om man inte byter skepnad så kanske man är dödsdömd som offentlig person?

FA: Det kanske man skulle göra? Kartlägga Madonna och kolla hur ofta hon byter. Det är väl nån gång om året i alla fall?

FS: Varje skivsläpp.

FA : Ja, varje skivsläpp en ny karaktär.

FS. Det verkar ju funka liksom. Undrar hur hon har tänkt för hon måste ju ändå ha tänkt lite?

FS: är det nåt mer som känns bra att få sagt?

FA: Näe alltså… Näe det är väl det här med liksom, att nu när vi sitter här och pratar så börjar jag ju igen att ifrågasätta vad är det jag säger vad det har för betydelse egentligen? Vem ska höra det här och vad ska dom få ut av det? Säger jag nåt nytt egentligen? Det här vet väl alla men det kanske ändå är bra att formulera sig ibland? Jag tror att en bra grej med paneldebatter eller iaf intervjuer är just att man blir tydligare för sig själv, att man för sig själv definierar klarare vem man är eller åtminstone vad man inte vill vara liksom… Jag bara tänker på när jag satt i paneldebatter förut att man plötsligt bara upptäckte att “Nä jag vet inte riktigt… Om jag tycker det här längre som jag sade nu för fem minuter sen”.

FS: Det där känner jag igen!

FA: Ja, och min nya devis som jag lever efter är att man alltid får ändra sig, oavsett vad det gäller. För om man inte ändrar sig så blir det ingen förändring eller utveckling. Men det är ju så himla svårt att ändra sig i ett debatt sammanhang.

FS: Kan man säga att det finns för lite utrymme för utveckling? Att man ska stå för det man säger? Första gången man sa nåt offenligt… Där satte man ribban?

FA: Ja och där sattes också stämpeln på dig: Att “Aha! du är feminist GUBBSLEM eller Aha! du är invandrartjej som kickat sig från förorten och tagit dig upp i fina kulturhuset”. Det är ju det som är själva stereotypiseringen, att har du väl fått en stämpel så blir du inte av med den.

FS: …Ska vi sluta där?

FA: Ja.

FS: TACK!

FA: TACK!

81_mind-mapping-4.jpg
       
Built with Indexhibit